Datacenter, dataförbindelser och molntjänsteplatformer är begrepp som numera dyker upp i huvudnyheter och i vardagsspråket. För i tiden var det bara några datanördar och nätverksspecialister som hade koll på el- och datakablar på sjöbotten  i Östersjön. Men nu har vi alla fått upp ögonen för sjökablarna och känner till att de jämt verkar bli skadade (bl a i november 2024, under julhelgen 2024 och vid årsskiftet 2025. Vi har också lärt oss att till synes helt vanliga händelser kan orsaka oväntade kedjereaktioner. Katter som gillar värme alstrad av dataservrar kan direkt komma att påverka kryptovalutorna eller en elektriskt styrd säng kan fastna i fel läge när Amazon Web Services (AWS) håller på med att göra två saker samtidigt.

Molntjänsterna kan även strula till av mer abstrakta skäl. Råkar man representera fel organisation, kommer man kanske inte längre åt sitt Microsoftkonto. Vill man fortsätta främja mångfald, likabehandling och inkludering (DEI) inom sin egen organisation, kan relationerna till aktörer på andra sidan Atlanten tar skada vilket i sin tur leder till digitala konsekvenser i vardagen. Det är inte otänkbart att listan med dessa tragikomiska,  absurda anekdoter blir längre under 2026.

En server är alltså inte längre bara en server. En datacenter är inte heller bara en teknisk anläggning där man lagrar och hanterar IT-system och data, och som  t o m producerar lite mysig spillvärme på köpet.

Detta blogginlägg innehåller mina reflektioner kring vad man kan göra helt konkret för att undvika avbrott i molntjänster eller åtminstone komma lite snabbare på fötterna igen efteråt.

Vilka alternativ finns där ute? Varför borde vi ha ögonen öppna för dem?

Man kan betrakta IT-tjänsternas underhåll från många olika vinklar. Säkerhet, beredskap och självförsörjning debatteras numera flitigt på olika forum, inte bara på IT- och GIS-seminarier. Europas digitala suveränitet är ett begrepp som börjat klinga bekant, eller hur?

Flera organisationer har redan hunnit flytta sina IT-tjänster till det berömda molnet eller åtminstone håller på med det för fullt. Traditionellt har valet stått mellan två amerikanska leverantörer: AWS från Amazon eller Azure från Microsoft. Dessa två har varit så gott som de facto standarder inom branschen. Båda leverantörerna erbjuder också ett antal tilläggstjänster utöver själva datalagringen. Vid valet spelar också organisationens tidigare beslut en roll: använder man redan Microsofts tjänster, är det lätt att fortsätta på samma spår och komplettera med Azure också. Efteråt kan man motivera sitt eget val med att “alla andra gör likadant”.

Även om Amazon och Microsoft är företag med säte i USA erbjuder de ändå datalagring  i datacenter i Stockholm och i centrala Europa (“region”). Det ger ju en känsla att servrarna ligger geografiskt ganska nära. Räcker det? Det beror på. Hur vill man se på saken? Kopplingen bildas ju inom EU men de finansiella flöden leder fram till andra sidan av Atlanten och det verkliga ägarskapet och därmed beslutsfattandet stannar kvar där.

Är man intresserad av Sveriges och EU:s suveränitet, är lösningen att börja främja svenska eller europeiska (inom EU) leverantörer. När det gäller GDPR vill man ställa frågan om det är motiverat att data ska hamna hos en amerikansk leverantör eller överhuvudtaget lämna Sverige. Microsoft har redan erkänt att de inte kan garantera att data stannar kvar inom EU utan kan hamna hos den amerikanska administrationen. De mest cyniskt lagda tror förstås att oberoende av system kommer alla data i slutändan ändå hamna i Kina.

Ett alternativ som man har som kund är att sprida risken genom att anlita flera olika leverantörer, t ex genom att sätta upp den primära instansen respektive  reservinstansen hos två olika leverantörer. Får man avbrott och den primära instansen inte fungerar, kan datatrafiken ledas till reservinstansen. 

Innan man fattar beslut om leverantör brukar man göra en risk- och nyttoanalys och se vad som behövs för att uppfylla kraven i de relevanta standarder som styr den egna verksamheten utifrån det bästa tillgängliga kunskapsunderlag.

Men det finns även anledning att reflektera över eget ansvar från ett ännu bredare perspektiv. Man är ju alltid något mer än bara en kund som har rättigheter och bråttom. Alternativa system och tjänster kommer aldrig kunna ta fart och lyfta om kunderna inte aktivt väljer att satsa på dem. Stora aktörer kommer annars fortsätta vara stora och små aktörer förblir små eller försvinner helt om pengaflöden fortsätter åt samma håll som tidigare.

I slutändan är det just kunden som beslutar om investeringen och vad det innebär, politiskt och etiskt. Tjänsterna måste underhållas någonstans. Beslut som har fattats – eller inte fattats – kan alltid motiveras på många olika sätt. Även med handen på hjärtat.  

Vad har olika molntjänster för egenskaper och skillnader?

Frågan kan behöva ställas om.  Vilka egenskaper och tjänster är relevanta för kunden respektive leverantören? Många leverantörer erbjuder olika saker: vissa tillhandahåller tomma servrar, andra ett stort utbud av datorer  och olika typer av tilläggstjänster, allt från AI-verktyg till lambdafunktioner.

Om organisationen har redan satt upp en instans i molnet, är många av besluten redan fattade. Man har behövt ta ställning till hur man övervakar tjänsten, t ex med hjälp av en programvara som har installerats separat alternativt med en programvara som ingår i den valda tjänstens plattform. Man har också redan valt hur instansen har satts upp: i en container eller med hjälp av en script.  De beslut som redan har fattats resulterar ofta i att man blir bunden till den valda plattformen. Om tjänsten är tänkt att fungera på en viss plattform och utnyttja plattformens egna verktyg kan en eventuell flytt till en annan plattform i framtiden bli en utmaning. 

Om man fortfarande befinner sig mitt i processen och väljer plattform och tjänsteleverantör, brukar de två vanligaste frågorna vara: “Vad kostar det?” och “What’s in it for me?”

Svaret på den första frågan blir däremot klassikern “Det är lite komplicerat”. De slutliga kostnaderna ser man när först när den fakturan kommer. Mycket beror på vilka datorer man har valt från plattformen, vilka tjänster man använder och datatrafikens volym. Svaret på den sista frågan är mer filosofiskt och subjektivt men du har redan börjat klura på det eftersom du har läst så här långt. 

Efter att man har valt en molntjänst från en viss leverantör kan man upptäcka så småningom att man har utvecklat leverantörsberoende (s k vendor lock-in). Detta händer lätt om tjänsten har skräddarsytts och satts upp på en molnplattform som bygger på plattformens egna specifika funktioner eller är direkt beroende av dem. Man kan göra en bedömning av hur beroende man är av en viss plattform genom att ta reda på om det är möjligt att sätta upp en motsvarande tjänst på någon annan plattform och hur snabbt det skulle kunna gå att ordna.

Vill man undvika leverantörsberoende och säkra sig om att molntjänsten kan snabbt sättas upp på en annan plattform rekommenderar vi att man använder programmeringsspråk (t ex Ansible, Terraform eller Open Tofu) för att definiera miljön på plattformen. Vi på Gispo har goda erfarenheter av dem när vi har satt upp instanser för våra supportkunder.

Det krävs arbete och uppdaterade kunskaper för att kunna sätta upp en automatiserad instans, men då har man en fördel om problem uppstår. En ny instans kan i bästa fall vara uppe så snabbt som på en dryg halvtimme. Fördelarna med script blir kännbara även till vardags: med ett kommando kan man köra uppdateringar, ändra inställningar i servermiljön eller sätta upp en helt ny instans för att kunna testa något. Ett välskrivet och väldokumenterat (!) script automatiserar arbetet och minskar behov för handpålägg den dag då inställningar ska köras om.

Några sista ord

Det som hänt under de senaste åren har öppnat alla våra ögon för något konkret: internet finns fysiskt någonstans, inte upp i det blå. Komponenterna som internet bygger på kan gå sönder. Det världspolitiska läget visar också att nästan vilken handelsvara som helst kan bli en bricka i ett politiskt spel.

Till sist och syvende är det kunden som bestämmer vad som gäller, hur beställningen ser ut och hur tjänsten levereras. Om organisationen redan fattat linjebeslut om t ex  Azure som molnplattform, hjälper vi våra kunder i deras miljö så klart..

Men vill man välja en annan väg än de två största så finns det redan alternativ. Det är bra att komma ihåg att förändring sker endast om vissa vågar gå mot strömmen. Annars fortsätter allt rulla på som förut och vissa företag fortsätter ha en monopolställning utan att nya aktörer få möjlighet att visa vad de har att erbjuda för alternativ. I Europa och Finland finns redan leverantörer som erbjuder molntjänsteplattformer. Vi på Gispo vill gärna stötta kunder som är intresserade av att tänka om och vi hjälper till med kartläggning av alternativ. Entusiasterna som är nyfikna kan redan ta en titt här. När beslutet är fattat kan vi börja fundera på hur tjänsten kan sättas upp automatiskt för att slippa så mycket av manuellt arbete som möjligt i fortsättningen. 

Ingen kan – eller ens behöva vara – bäst med en gång eller första hela processen i detalj. Att våga ta första steget är det viktigaste när man vill påbörja en resa.

Juho Rekilä